Älgjakt

2010-10-12 / 10:50:53

"Säga vad man vill om älgjakt, men visst gör den underverk.

Denna vecka pissar ingen karl dåligt.
Ingen karl ser eller hör dåligt.
Ingen karl har besvär med ben eller rygg -och skjuta bra kan alla.

Inför fler älgjaktveckor! Det är samhällsnyttigt och ekonomiskt lönsamt. " 


                                        


Mamma hittade nyss en liten novell jag skrivit när jag var typ 14-15 år.
Så delar med mig av den här. Lite sorglig faktiskt.




SKOGEN

Mängder av blodröda bär bar rönnens grenar upp. Skogen var som ett fyrverkeri av färger, snart skulle den stå naken och kall i väntan på att vintern skulle bädda ner den under sitt vita täcke. Vid varje stark vindpust dalade mängder av brunoranga löv ner från träden, för att sedan lägga sig till vila bland de övermogna lingonen på marken bland mossa och ljung.

Hösten hade kommit sent iår.  Stor del av fåglarnas körsång hade tystnat. De flesta av fåglarna hade nu flyttat till varmare länder. I skogarna hördes istället hundskall och mängder med ivriga beväpade grön-oranga människor. Det var denna vecka  så många hade sett fram till. Tagit ledigt från sina jobb. Ingen kände längre av ryggvärk, såg eller hörde dåligt eller hade några som helst besvär med kroppen. De kunde ju inte missa den viktigaste veckan på året, nej nej. Själv var jag inte mycket för allt det där dödandet. Eller mördandet som man kan säga vegetarian som jag är.

Himlen lyste klarblå och solen stod högt på himlen. Men iskalla vindar drog bort all värme. Jag och min dotter gick lugnt fram på stigen i skogen som ledde genom mina ägor. Löven knastrade under mina fötter. Jag drog in den friska tallbarrdoften genom mina näsborrar. Underbar känsla. Jag såg med stolthet på allt som jag ägde. Här fanns ett lugn man inte kan jämföra med något annat. Denna fridfulla tidlösa plats, vilken frihetskänsla, vilken lycka. Jag älskar skogen! Jag väcktes ur mina tankar då plötsligt en skrämd fågel flaxade upp från sin gömma vid snåret intill stigen. Min lillgamla flicka ryckte till. Jag log mot henne. Snart var det dags för henne att flyga ur boet.  

Långt bort kunde jag höra ett intensivt skällande som skar genom all denna fridfullhet. "Människans bästa vän" Tsss. Gillar inte hundar. Har haft fobi för dessa fyrbenta sedan jag var liten. Hoppas bara inte de kom närmare. Rös vid blotta tanken. Skallen blev allt högre. Jag stannade upp och lyssnade. Min dotter blev orolig och såg på mig. Nog fan kom odjuret efter oss på min stig. Vi började gå fortare och joggade lätt. Min irritation och rädsla växte. Vi började springa, jag vet att deras jaktinstinkt väcks då, men det var nog enda chansen att kanske kunna smita undan innan den upptäckte oss. 

Vi vek nu av från stigen. Kanske kunde vi försvinna bland alla träd, buskar och snår. Sprang allt snabbare, riktiga älgkliv skulle jag kalla det. Fick ndå anpassa farten efter henne. Men odjuret hade nog fått vittring på oss. Inte nog med att jag hade fobi för dessa odjur, jag fick även panik av att bli jagad vilket inte gjorde saken lättare. Nu sprang vi så fort vi kunde, grenar piskade i mitt anskite och på benen, men det kändes knappt i stundens hetta. Jag började bli rejält anfådd, för att inte tala om min lilla flicka. Hur kunde jag tro att jag och hon kunde springa ifrån en hund? Ett nytt skall, rakt framifrån. Det här kunde inte vara sant! Kunde inte dessa människor hålla rätt på sina hundar lite bättre så de inte jagade stackars oskyldiga? Vi vek av mot vänster och sprang så fort benen bar. Nu hade vi två bestar efter oss som bara kom närmare och närmare.

Jag kom ut i en skogsglänta där endast några höga tallar växte. Min flicka var plötsligt inte vid min sida, hon fanns inte bakom mig! Jag hann bara ta några kliv in bland träden samtidigt som jag såg bakåt efter min flicka. Då jag hörde en stark smäll eka bland träden. Stannade upp, det isade till i kroppen av skräck. Jag fattade inte det först men kände plötsligt hur något varmt rann längs benet. Jag stod still, kunde inte fatta. Jag kunde knappt röra mig längre. Det började dunka i benet, smärta. Jag försökte springa men benen vek sig och jag satt-låg plötsligt bland ljungen. Hel baken strålade av smärta. Olidligt! Det måste vara ett misstag. Hur kunde detta ske? Jag såg runt mig vart min lilla flicka var. Såg henne inte!! Odjuren var nu ikapp mig. Jag försökte resa mig men det gick inte. Allt detta skällande ekade i mitt huvud. Har aldrig känt så skräck och ångest förut. Någon slet mig i ryggen, tänder trängde igenom min hud. Men det var inget i jämförelse med smärtan där bak.

Längre bort kom en man gående mot mig. Han log mot mig. Jag kände nu större skräck än jag någonsin gjort tidigare. Det sprakade från en liten svart dosa han bar i sin hand. "Det är en bjässe, en kalv är inärheten, vi hittar den sen". Jag förstod ingenting av hans konstiga läte. Men han klev fram till mig. Hundskallen ekade. Han riktade piporna mot mig. Jag såg rakt in i hans ögon sen smällde det igen. Min bröstkorg exploderade. Orkade inte hålla huvudet uppe längre. Odjuren slet i min kropp. Smärtan började försvinna. Hela skogen snurrade. Jag somnade in bland de vissna löven på marken. Min skog. Min stolthet var fråntagen mig. Trots min titel som skogens konung var jag ändå bara en i mängden. Ett obetydligt liv som slocknat för nöjes skull...

/~ ANNA LUNDH
Kommentarer!
Anonym säger:

sorgligt

Kommenterat - 2010-10-12 / 12:36:25
Emilie säger:

Jägare är något av det mest patetiska som finns.

Kommenterat - 2010-10-12 / 13:04:55
URL - http://solbarn.blogg.se/
Emma säger:

älgkött är gott, men de där va sorgligt :( ..riktigt sorgligt!

Kommenterat - 2010-10-12 / 13:15:43
Amanda säger:

Riktigt bra novell!

Kommenterat - 2010-10-12 / 15:47:32
Anonym säger:

Kommenterat - 2010-10-13 / 09:08:39
mamma säger:

Så sorglig berättelse.typiskt dig Anna

Kommenterat - 2010-10-13 / 09:10:00
minno säger:

Tänk att du farit nu, så ofattbart!

Du vet hur mycket jag älskar dig min fraskappa och novellen var jättefint skriven ur ett annourlunda perspektiv.

Men, jag måste få inflika en sak, bara en liten.



Visst har det blivit lite av en nöjesgrej och mansgrej med jakt vilket är tragiskt. Fast bortsett från det är den mycket bättre än köttindustrin, du får inte glömma det i dina inlägg.

Du äter ju trots allt själv kött, liksom jag. Jag är dock noga med dess ursprung och äter hellre vilt just för att det är djur som haft ett bra liv i frihet inte blivit plågade för att sedan dö för att vi vill ha kött. Bajs åt köttindustrin och för oss som ändå vill ha kött hyllar jag viltkött och närproducerat, helst eget uppfött kött och odlade råvaror..



puss på dig hjärtat! Var försiktig därnere!

Kommenterat - 2010-10-13 / 23:45:50
thomas sabo jewellery säger:

I like it very much, welcome to my website, here are you like all ladies adorn article, thank you

Kommenterat - 2010-11-24 / 04:32:43
URL - http://www.thomassabo-ireland.com/
Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar: